you make me wanna die.
jag har nog aldrig haft en sån dödsångest som just nu. känns som om ja e fångad i ett mörkt hål och jag hittar inte ut. jag går bara runt runt runt. som om bara för att en bra sak hände mig så ska de hända 10000 dåliga saker. Blir så ledsen. Varför ska man behöva kämpa som en idiot hela tiden för att ändå misslyckas helt jävla totalt. och när man iaf inte kan få de man vill. och när man inte får de man vill så väljer man att satsa på sig själv. Men inte ens de får jag utan motgångar, problem och allt. Just i denna stund hoppas jag profeten har rätt om lördag. Just i denna stund.
Sen kärlek. Vad är de för patetisk sak. Tror att jag aldrig kommer älska en person igen. Det är bara onödigt och sårande. Man står där naken inför personen , utifrån och in, blottad, all sanning är ute och man känner sig älskad och omtyckt. Till den dagen då allt tar slut. då har man aldrig kännt sig så ensam i hela världen. speciellt eftersom att man har öppnat sig så och den personen vänt en ryggen. finns det något värre i denna värld än att bli bortglömd och ignorerad samt raderad ur någons minne. En persons minne som har vetat allt om en själv och man vetat näst intill allt om den andra. att sen bara få höra att personen i fråga inte vet något om en, de gör så ont. har du inte lyssnat? eller vill du inte komma ihåg.
ibland önskar ja att jag kunde göra en deal med gud eller dig eller who ever. att får jag bara en chans till och funkar inte den chansen att jag aldrig kommer att höra av mig mer . eller ens existera i personens liv. att bli som ett spöke av någon han en gång kände. skulle vara så värt. även om de kanske inte skulle fungera.
Jag känner inte på samma sätt när ja träffar nya killar som jag gjorde innan dig. Känns varje gång som något är fejk eller som om de e något ja måste göra för att gå vidare eller typ övertyga mig själv om att jag faktiskt inte saknar dig varje dag.
Jag orkar inte. Sen äre typ 1000000 andra grejjer som är fel.
men örker inte
Sen kärlek. Vad är de för patetisk sak. Tror att jag aldrig kommer älska en person igen. Det är bara onödigt och sårande. Man står där naken inför personen , utifrån och in, blottad, all sanning är ute och man känner sig älskad och omtyckt. Till den dagen då allt tar slut. då har man aldrig kännt sig så ensam i hela världen. speciellt eftersom att man har öppnat sig så och den personen vänt en ryggen. finns det något värre i denna värld än att bli bortglömd och ignorerad samt raderad ur någons minne. En persons minne som har vetat allt om en själv och man vetat näst intill allt om den andra. att sen bara få höra att personen i fråga inte vet något om en, de gör så ont. har du inte lyssnat? eller vill du inte komma ihåg.
ibland önskar ja att jag kunde göra en deal med gud eller dig eller who ever. att får jag bara en chans till och funkar inte den chansen att jag aldrig kommer att höra av mig mer . eller ens existera i personens liv. att bli som ett spöke av någon han en gång kände. skulle vara så värt. även om de kanske inte skulle fungera.
Jag känner inte på samma sätt när ja träffar nya killar som jag gjorde innan dig. Känns varje gång som något är fejk eller som om de e något ja måste göra för att gå vidare eller typ övertyga mig själv om att jag faktiskt inte saknar dig varje dag.
Jag orkar inte. Sen äre typ 1000000 andra grejjer som är fel.
men örker inte
Kommentarer
Trackback