theeea

En funderan jag har är varför man egentligen ger vissa människor en andra chans och inte, och vad som egentligen får mig att överväga saker och ting. I ett nyligt litet fall så övervägde jag och ge en person en chans till och visa att han mognat och visa att han förstår hur ja tänker och hanterar saker. Visst ja må sårat honom i det förflutna mer än vad ja trodde, men han har sårat mig värre, iaf känns de som det.  Jag övervägde att ge denna kille en chans att vara ärlig mot mig, berätta hur han kände och vad han tyckte och kanske börja ses lite smått om de förflutna kunde stanna där - med lite förbättringar och förändringar. Men istället för att ta den chansen så avslutas de hela i hejdundrande bråk och smutskastning utav dess like. man vet inte riktigt vad som är sant eller falskt då en sak sägs med alkohol i kroppen , och utan den så existerar jag inte riktigt. Det känns inte som du kan ta tag och faktiskt prata med mej nykter om allt de här, oavsett hur de skulle sluta. För åtminståne tyckte ja att man skulle kunnat prata ut om det och lämnat de då - och åtminståne kanske fortsätta som vänner som rett ut allt. Istället får man höra hur illa man behandlat en person , hur dålig människa man är, hur extremt blåst man är. För att sen få en kärleksförklaring på nytt - och sen bli ignorerad igen.

I mitt liv idag är de mycket som inte står riktigt rätt till, både med mej själv, min omgivning, olika vänskaper osv.
Och för att försöka fixa det här, och ha energi att över huvudtaget kunna existera måste jag ta avstånd till all sån skit. Istället enbart omge mig med personer som får mej att må bra och som bryr sig om mig lika mycket som jag bryr mig om dom. Och det försöker jag göra.

I skrivandes stund sitter jag här i min ensamhet i min egna lägenhet, och kan inte hjälpa att känna att - även om mycket runt omkring mig kommer bli fel i år framöver och att jag har en jobbig tid att vänta - så känner jag mig tillfreds med min tillvaro. Jag bor i en jättefin lägenhet, Jag klarar dom mest väsentliga utgifterna, jag har ett jobb som ger mej arbetslivserfarenthet och jag trivs till viss del med mej själv. De finns väll lite små justeringar som borde göras men jag är defenitivt inte den fulaste i världen, inte den elakaste, inte den falskaste och inte den mest blåögda. Jag tar allt för vad det är just nu. Och just nu är jag SJUK xD haha skämt å sido. Ligger faktiskt hemma i feber, men de hör inte till saken.


ska nu åtminståne försöka lyckas klara min utbildning - och sen får vi se vart jag tar vägen. Körkort it is med - de ska fixxas. PUNKT.