Nevermind.
Jag har aldrig upplevt mig själv i denna berochdalbana av känslor. Helt sjukt. men jag har heller aldrig varit mer bestämt på att klara mig själv. utan uppskatting från karlar som man såväl behöver ibland.
Men jag kan inte hjälpa att känna mig som den fula ankungen i mitt gäng. Den som patetiskt nog vänder sig till det hon alltid haft och aldrig kan träffa nytt. Att det inte är mig dom ser utan mina väner. Jag kan se killar flockas runt dom och utan att ja hinner reagera så sänks mitt humör till noll och jag känner mig som den dära "fula vännen som är med " som ingen ser åt, som ingen vill ha. Som inte är värd någons tid.
och när de väl händer nått - som är ytterst sällan - så vet ja inte hur jag ska hantera det. jag får panik, blir stel, skämtar bort saker och tror att dom stöter på mig för att driva med mej av någon anledning.
därför lägger jag ner. Inte för att jag förlorat hoppet - utan för att jag förlorat den lilla självkänslan jag har haft.