När orken försvinner...
jag har under dom senaste två veckorna haft orken åt någon annan. att stötta en person och hjälpa den så gott de går. varit den personens hjärna, hjärta - dens aggressioner och sorger. allt för att de ska bli bra och rulla på.
Så igår kom bakslaget. Ett nekande till en grej som är nödvändig för denna persons drägliga liv. För att personen ska kunna ta sig ut , utan att de ska bli problem varenda gång.
Jag har fått haft orken för denna person, men speciellt igår. ringde samtal efter samtal efter samtal men utan att komma något längre för stunden. Jag kämpar för dig eftersom att allt ska bli bra och ja lämnar mitt eget liv på paus så länge. Jag är tvungen, finns lixom ingen annan som gör det. jag sätter livet på paus för att en egocentrerad mansgris till gubbjävel vill jävlas mer eller mindre. Jag är så trött på hot och på massa motgångar. Jag överlever, men vad han inte tänker på att den här stressen han utsätter henne för kan va direkt förödande och försämra det hon har. stress är en faktor som ofta utlöser försämringar. Han suger orken och livsglädjen ur henne och gör de med nöje. Förstår ni vilken äcklig människa jag har raseriutbrott på. Att sen försöka gå runt till hennes enda vänner av nån anledning ? vad har dom med saken och göra förutom att dom finns där när ingen annan gör det?.
När man orkar åt någon annan, orkar man oftast längre än när de gäller en själv. men min ork börjar ta slut.
men jag måste ändå. . .
Kommentarer
Trackback