in the sought for matter when the words blame you, in a blood red summer I'll give you ....
what did I do to deserve......
Mycket har hänt de senaste dagarna. Är totalt förvirrad. Har ingen lust med något egentligen. känner bara att jag har ett påklistrat fejkleende och kämpar varje minut med att orka med allt. Att allt jag som jag håller på med är ren vana och går på rutin. Även om det är mycket nytt som händer så känns de inte nog. Känns inte som om jag har någon att verkligen dela allt med. Jag saknar någon att ringa till när något bra händer, eller någon som finns där när jag mår kasst som bara kan hålla om mig. Visst att jag har vänner, men på något sätt känns de inte på samma sätt. Jag får inte samma lugn och trygghet som jag får när en kille jag verkligen bryr mej om finns där.
Jag saknar det som var. Det Djupa i allt. Det som var underliggande, och de faktum att man bara vissa dagar kunde ligga i timtal och titta i taket utan att tänka. Att kunna slappna av. Jag saknar mer än allt annat Mig Själv. Hur jag mådde, när jag kände att min åsikt räknades på riktigt. När jag för en gångs skull kände mig viktig för någon på mer än bara en vänskapsnivå. Usch vad känslomässigt det blev.
Och finns det något jobbigare att hitta en låda med förflutna saker från en tid där allt det här var på riktigt. Där allt var som det skulle. Det känns verkligen som hela min värld är raserad och jag inte riktigt vet hur jag ska kunna bygga upp den igen. jag vet inte hur jag ska börja om. de har gått så lång tid men ändå kan jag inte finna ro med mej själv, eller ro av situationen att faktiskt vara själv och växa i mig själv. Visst Jag har växt som fan och jag kan klara mig själv. Men jag tycker inte om mig själv och den här ständiga strävan att försöka lyckas med saker som aldrig verkar gå min väg. ständiga strävan efter att "om jag gör de här så mår ja bättre blabla" visst jag vet att när jag väl kommer dit att jag kommer vara så jävla nöjd och stolt över mej själv att jag lyckats. Men jag kan inte hjälpa att skämmas över hur det blivit som de blivit, Hur jag lyckades gå upp så mycket. Att jag inte märkte något. Hur naiv jag var och inte tog tag i det tidigare. hade ja märkt det då, hade jag inte mått så dåligt då , så kanske jag inte behövt den här kampen idag. jag har kommit långt. de har ja . men de är lång bit kvar. Men jag vill. Jag hoppas bara de finns någon vänlig själ som kan hjälpa mej med motivationen. för den är som bortblåst då det känns som jag kämpar och kämpar för att va den jag vill vara. Men jag vet hur bra jag kommer må sen. Måste fortsätta tänka på det.
and even how confusing my mind gets,
one thing stays clear
you are the one who lights my way...
Mycket har hänt de senaste dagarna. Är totalt förvirrad. Har ingen lust med något egentligen. känner bara att jag har ett påklistrat fejkleende och kämpar varje minut med att orka med allt. Att allt jag som jag håller på med är ren vana och går på rutin. Även om det är mycket nytt som händer så känns de inte nog. Känns inte som om jag har någon att verkligen dela allt med. Jag saknar någon att ringa till när något bra händer, eller någon som finns där när jag mår kasst som bara kan hålla om mig. Visst att jag har vänner, men på något sätt känns de inte på samma sätt. Jag får inte samma lugn och trygghet som jag får när en kille jag verkligen bryr mej om finns där.
Jag saknar det som var. Det Djupa i allt. Det som var underliggande, och de faktum att man bara vissa dagar kunde ligga i timtal och titta i taket utan att tänka. Att kunna slappna av. Jag saknar mer än allt annat Mig Själv. Hur jag mådde, när jag kände att min åsikt räknades på riktigt. När jag för en gångs skull kände mig viktig för någon på mer än bara en vänskapsnivå. Usch vad känslomässigt det blev.
Och finns det något jobbigare att hitta en låda med förflutna saker från en tid där allt det här var på riktigt. Där allt var som det skulle. Det känns verkligen som hela min värld är raserad och jag inte riktigt vet hur jag ska kunna bygga upp den igen. jag vet inte hur jag ska börja om. de har gått så lång tid men ändå kan jag inte finna ro med mej själv, eller ro av situationen att faktiskt vara själv och växa i mig själv. Visst Jag har växt som fan och jag kan klara mig själv. Men jag tycker inte om mig själv och den här ständiga strävan att försöka lyckas med saker som aldrig verkar gå min väg. ständiga strävan efter att "om jag gör de här så mår ja bättre blabla" visst jag vet att när jag väl kommer dit att jag kommer vara så jävla nöjd och stolt över mej själv att jag lyckats. Men jag kan inte hjälpa att skämmas över hur det blivit som de blivit, Hur jag lyckades gå upp så mycket. Att jag inte märkte något. Hur naiv jag var och inte tog tag i det tidigare. hade ja märkt det då, hade jag inte mått så dåligt då , så kanske jag inte behövt den här kampen idag. jag har kommit långt. de har ja . men de är lång bit kvar. Men jag vill. Jag hoppas bara de finns någon vänlig själ som kan hjälpa mej med motivationen. för den är som bortblåst då det känns som jag kämpar och kämpar för att va den jag vill vara. Men jag vet hur bra jag kommer må sen. Måste fortsätta tänka på det.
and even how confusing my mind gets,
one thing stays clear
you are the one who lights my way...
Kommentarer
Trackback