theeea

Idag fick jag för första gången se min farfars dödsruna. När jag sakta läste igenom den så kunde ja inte hjälpa att känna en ilska i den. För första gången grät jag, men inte för att du gått bort utan för hela runan kändes fel. Som om allt var opersonligt. Det var inte min farfar det handlade om. Helt enkelt opersonligt. Vet inte om det är för att jag själv försökte be om att få göra den, bestämma vad som skulle stå i den och inte ens fick en chans, eller om det handlade om att alla andra runor var där brevid. vet inte hur jag ska tycka. förutom just opersonligt. jag vet inte. känns bara allmänt skitkonstigt.

om exakt en vecka är begravningen. vi får se hur de går.




Förutom de så har ja idag vart hårmodell.
Har gått från kolsvart till plommonfärg. är rätt mysigt faktiskt. nyfixad, friserad och fin på väg för att få i mej lite käk, så ser jag han med stort H , och värsting till exsväris.( hon kanske inte är så illa) Fy fan. Aja. men alltid när jag går förbi henne, får jag ångest. En olustig känsla att hon anser att jag förstört hela hans liv. Att jag är en hemsk människa som inte är värd mer en skiten under hennes skor. jag får rent utav ÅNGEST.  Nu säger inte ja att hon faktiskt tycker så här. Men de e så JAG känner :(

usch vilken dag.